Jag drömde att jag störtade med ett plan inatt. Var påväg till Australien med Kostja, Isse, Johanna och Hanna men när vi var över Nya Zealand någonstans (jag vet inte vilken väg vi flög, måste ha varit USA-vägen) så slutade motorerna att fungera och flygplanet störtade ner mot marken. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag hoppa eller sitta kvar? På något vis lyckades piloten manövrera planet och nödlanda någorlunda mjukt och det verkade som om alla hade klarat sig. Jag hade dock stora blåmärken över hela kroppen som värkte något fruktansvärt. Det första jag tänkte när jag sprang som en vilde långt bort från planet i rädsla att det skulle explodera var:

Jag maste bara berätta en san himla rolig och konstig dröm jag hade tidigt imorse.

Jag har drömt så mycket konstigt inatt att jag kände mej helt utmattad när jag vaknade imorse. Först var det precis som om jag levde på 1800-talet och allt var smutsigt och massa kryp överallt. Jag minns att det var en jätteobehaglig scen där det kom en hel hop av slemmiga äckliga insekter med långa spröt hit och dit som jagade mej. Jag sprang så fort jag kunde och fick tårar i ögonen och sen, helt plötsligt, förflyttades jag framåt i tiden. Jag såg Eola och en annan snubbe gunga fram och tillbaka i en gigantisk gungställning. Eola pratade svenska och vi förstod varandra hur bra som helst. Jag minns att jag inte tyckte det var konstigt alls. Nisse var också där, plus en annan katt som jag döpte till Pondus. Den var nog vit.

Sen var det slut. Bara sådär. Jag kommer aldrig få veta vem som kunde hoppa längst.

Vad är grejen med alla drömmar som låtsas vara sanna?! En liten varning kan man väl ändå få så att man hinner förbereda sig på att vakna upp igen? Man känner sej så lurad. Som att få en massa julklappar på julafton och sen måste lämna tillbaka dem. Som att vinna miljoner på lotto och sen visar det sej att det var en fejk-lott. Som att bli snuvade på sina dippar från Max även fast man har betalt för dom! Vem gör så?!


Jag träffade Håkan Hellström i Luleå inatt. Han hade ingenting annat på sej än en gitarr, och han såg så söt ut där han satt. Jag stammade och försökte forma några meningar om hur fantastisk jag tycker han är,  men det kom bara fram konstiga läten ur min mun. Han verkade inte bry sej om mitt underliga beteende utan han hysjade mej, kysste mej på pannan och sa:  "Du vet Martina, livet förändras, var jag än går och det kommer kanske inte alltid va vi två. Bara så länge det finns stjärnor över oss, och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå."

Ibland drömmer man dom konstigaste drömmarna. Och så blir man asarg för att det inte är sant när man vaknar på morgonen. Som inatt, när jag drömde att jag var ute och åkte på sjön med Ostindiefararen, vem vill vakna upp från det? Och vem fasen gör nånting så grymt som att avbryta en dröm? Fan åh.

För ett ögonblick trodde jag att allt var som vanligt igen. Att allt var som förr.

Precis då började väckarklockan sjunga. Helvetes jävla skit. Ibland tycks jag ha riktigt svårt att skilja mellan verklighet och dröm, särskilt på sista tiden. Drömde jag eller hände det på rikt? Sa han detdär eller inbillade jag mej bara? Träffade jag dej igår? Näehää..

Ibland känner man att man inte har nån koll på nånting. Allting bara är och händer utan att man orkar bry sej. Ibland är en dröm det finaste man har.