Det rasade ut ett gäng med gulnade löv ur min tröja igår.
Jag log och tänkte, "Även fast dagarna blir kortare, temperaturen sjunker, och den blåser som satan här hemma i Luleå  kan jag inte låta bli att tycka om dej, Hösten."

Jag drömde en massa underliga saker inatt.
En massa mysigt annorlunda grejer,
och jag blev såklart less när jag vaknade upp
när det visade sej bara vara en dröm.

Jag ramlade alldeles nyss in på världens värsta emo-blogg. Det var nästan så att jag hade kunnat tro att jag var självmordsbenägern om det inte varit för det test som jag gjorde igår där det visade sej att jag var 0 % emo och att jag älskar mjuka fluffiga saker och mitt liv är fantastiskt och rosenskimmrande.

Eh jaa. I alla fall.
Emo-tjejen verkar trots detta vara rätt lik mej.
Hon tycker att Håkan Hellström är Gud.
Då kom jag och tänka på att när han spelar på Kulturens Hus, fredagen den 10/10 har jag fått reda på att jag jobbar kväll? VAD ÄR DET FRÅGAN OM??!!! Jag trodde inte det var sant när jag fick syn på det i mitt schema. Jag jobbar ju aldrig kväll på fredagar! Och så var det såklart tvunget att bli så just då.
Helvetes jävla skit.
Det är ju lika bra att gå och dö.

Wikegård: "Vi tittar på en negativ sak alltså, jag tycker fan vi gör det. Det är Mäntylä, som jag kan få lite delirium på ibland faktiskt, han är ute och far. blablabla stänga butiken blabla bla timrå 1-0 blblalba..... hade jag varit Dahlén då så hade jag bara liksom *ooouuchh* strypt den där Mäntylä."

Lars är så sjukt jävla gullig, jag vill bara dö. Han är så fantastiskt så jag inte vet vad jag ska ta till för ord. Så jag tror jag lämnar det blankt så länge. Synd bara att man får se så lite av honom i avsnitten pga att det är reklam var sjätte sekund och när det inte är det så är det onödigt långa intron och presentationer plus att det är tjat om juryn hit och dit och hej och hå. Skippa allt svammel och visa mer Lars!

En till sak som var synd var att Henning var tvungen att åka ur, för jag tycker om honom. Han är en skön prick. Sen är det ju inge snack om att Kenny är en stjärna, det bara är så. Jag ler från insidan och ut när han kommer in i rutan.
Varför är det föresten så att man sitter och ler fånigt tillsammans med de lyckliga som går vidare? Det är som när en random dude på bussen gäspar och man själv helt plötsligt känner att man måste göra likadant. Det går liksom inte att hejda.

By the way -HERREGUD- hela den här Idol-grejen börjar bli allvarlig. Jag borde lugna mej, men jag kan inte rå för att jag knappt kan vänta till imorgon!

Idag är det söndag och officiellt inte en jobb-dag.
Jag kände ändå att jag ville dra till med en låt nu eftersom imorgon blir den första dagen jag måste gå till jobbet med vetskapen om att det aldrig mer kommer bli någon "Dagens låt". 
I alla fall inte än på ett tag. Så jag tänkte för mej själv: Vem kan avsluta detta på bästa sätt?

Höll på att städa bland lite bilder på datorn och hittade en hel del gamla godingar, som på något konstigt sätt får en på en barnsligt bra humör. Eller jaa, det känns i alla fall som en sorts värme inombords, i magen,  när man tänker tillbaka på det som var.






Det ligger nånting i det där man brukar säga: att det var lite bättre förr.

Jag mötte Roland när jag gick till jobbet idag. Han log och hälsade glatt.
Jag tror han har saknat mej. Jag tror inte jag har saknat honom mycket alls. 
Föresten känns det inte lika konstigt som jag hade trott att att inte längre gå i skolan. Visst saknar man tiden med klassen och alla sköna filurer, men vadå, det går över. Allt går över med tiden. Hade varit kul att träffas igen om något år och se vad det har blivit av alla. Se om folk har förändrats eller om allt är någorlunda som det var när vi gjorde Roland på dåligt humör på ekonomilektionerna när vi gjorde andra saker än vad han ville att vi skulle göra.

Idol-programmet som filmades in i Luleå sänds ju som bekant på TV idag. "Äntligen!" tänkte jag, "det ska bli kul att se om det är någon man känner som är med och skämmer ut sej."  Problemet är bara det att jag jobbar kväll och vi har knappt någon fungerade TV på jobbet. (Telia-byggnaden är visst ett Com Hem hus?!) Den enda TV:n som fungerar är den som befinner sig i fikarummet men den ligger för långt bort från våra arbetsplatser för att det ska fungera. Jag och Hanna gick då på jakt efter en TV på hjul för att ställa bredvid våra platser och hittade en perfekt sådan på företagssidan. Vi kände oss sådär lagomt busiga när vi rullade den genom korridorerna och ställde den tillrätta.

Ye, nu börjar det,

"Sometimes we need to stop analyzing the past, stop planning the future, stop figuring out precisely how we feel, stop deciding exactly what we want, and just see what happens."

Ibland vet vi varken ut eller in. Hur blir saker som det blir? Om vi hade vetat vad som skulle hända idag, hade  vi verkligen handlat på ett annorlunda sätt igår? Jag tvivlar egentligen på det, det hade nog ändå blivit såhär ändå. Vissa saker är omöjliga att göra nånting åt. Det bara händer. Även fast man inte vill. Men det ligger säkert en tanken bakom det hela i alla fall.
Jag hoppas det.

Som Liam hade sagt: "What is meant to be will be you cant write the script for life."