Nu är jag sådär varm i hjärtat igen,
även fast allt är rätt hopplöst. 
Det känns som en blandning av 
skräckblandad förtjusning 
och förtvivlan.

Det slog mej, som ett hårt knytnävsslag rakt i ansiktet,
att när jag åker iväg kommer jag inte träffa de
människorna jag tycker om på 6 månader.

Ändå är jag glad.
På ett konstigt sätt.