Jag läste Lars Erikssons blogg och kunde inte låta bli att trollbindas av hans skrivande.
Det var så vackert:

"Jag grät inte så mycket i mitt liv innan jag skaffade min första flickvän, sen grät jag typ hela tiden haha. Saknad, tror jag, efter det man inte har som man vill ha. Ibland en stor sorg blandad med vackerhet, en överväldigande känsla av hur korkade vi människor är, men att vi inte fattar det, att vi bara fortsätter att skapa samma dumheter om och om igen, förevigar det förflutnas misstag utan att ifrågasätta, sånt kan verkligen få mig att känna stor, stor sorg och ledsnad, och jag gråter över mig själv, över människorna. Ibland kan jag gråta av lättnad, när jag är glad, eller över någonting vackert, eller en dålig film med amerikansk förutsägbar handling och pampig musik... ? Ni vet, det är olika. Ibland känner man ingenting, fast man kanske skulle vilja gråta, för när man gråter, då lättar det på trycket, och man känner att man är människa igen, att man känner, för när man känner känslor, då känner man att man lever, medans när man inte känner något, då känner man sig inte levande, apatisk istället. "