En kollega berättade idag att hon hade nån slags existentiell kris. "Vad går det ut på?" frågade hon mej och det gjorde att jag började tänka. Det bara snurrade runt i all världens fart i huvudet och nu känner jag mej helt störd. Det är nästan som när jag tänker på rymden. Det går inte, för då tillslut blir känner jag mej helt psyk. För egentligen, om man är astronaut och råkar sväva iväg, bort ut i yttre rymden, vars tar man då vägen? Tar det nånsin slut?